Mera Peak
Dag 16
Dags att bege sig ner för berget. Vi såg till att tacka berget och begav oss ner mot vårat mål för dagen, Kote. Redan efter två timmar var vi framme i Thangnak och fick en lugn förmiddag med att sitta i solen och njuta av utsikten från våra stolar som tagits fram åt oss. Man började känna av att alla ville ner från berget, så fort som möjligt. Vi försökte att ta en dag i taget och passa på att njuta när vi var där. Man vet aldrig när man kommer till en sådan plats igen.
Stillheten, bergen, sällskapet och allt annat som fick en att se harmonin.
Man kännde hur energin i kroppen började komma krypande steg för steg. Syret i blodet gav en energi och gjorde att man rullade fram. Sträckorna som varit så jobbiga och tagit timtals på vägen upp gick nu som på ett löpande band och benen flög fram.
Dag 17
Blir väckt av James för en gångs skull. Känner mig trött, orkeslös. Märks att kroppen börjar ställa in sig på att komma hem. Seg i kroppen påbörjar vi vandringen, märks nu att vi varit ute ett tag och kroppen är mör och öm. Dagens mål var upp, upp och sen lite ”flackt”. Vi skulle upp mot Zatrwa La pass för att imorgon ta oss ner till Lukla. Detta gjorde att vi skulle ta oss upp till ca 4300möh igen. Tur att vi fyllt på med syre, men fortfarande tungt.
Efter lunch får vi beskedet att det skulle bli flackt, men flackt betyder lite annat i Nepal än vad det gör här hemma. Flackt är mer att man mellanlandar på ungefär samma höjd mellan stigningarna och nedfarterna. Men den som kämpar får oftast belöning, Pizza. Ohh vilken kock vi hade med oss. Alla i gruppen inhalerade maten, ingen av oss hade nog ätit så här mycket på hela turen.
Kvällen spenderades med att umgås med deltagare från andra expeditioner och utbyta historier och skratt. Jag fick även iväg ett telefonsamtal hem som gjorde mycket för humöret. Vad ett samtal kan göra med humöret och sömnen man får efter.
Dag 18
Sista natten i tältet, lite sorgligt faktiskt. Vi började dagen med en 300m stigning upp till 4610möh där vi njöt av utsikten av området. En sista glimt innan den långa backen ner till Lukla på ca 2800möh. Jag och Hasse hade burit med oss böneflaggor som vi på den högsta punkten placerade så att de kunde sprida sig med vinden. En överväldigande känsla som fick många känslor att komma fram.
Efter att placerat flaggorna var det som om något höll kvar mig vid platsen. Fick spendera en halvtimme där innan jag ”tilläts” att lämna. En väldig underlig upplevelse. Men är tacksam för att jag fick vara där och uppleva den.
Nu var det bar nedför som gällde, de första 400 höjdmeterna var snötäckta och vi vet alla hur jobbigt det kan vara att vandra i knädjup snö. Så vi satte oss ner och gled. Höjdmeterna försvann fort och vi fick sätta oss i första byn vid slutet av snön för att ta en kopp te så att guiderna kunde komma ifatt.
Ner, ner, ner! Vi sprang, hoppade på stenar och skuttade över bäckar allt i rhododendron skogar. Vi stannade till för en liten fika i sista byn innan Lukla, bara 400 höjdmeter kvar. Där blev vi bjuda på vildpotatis och en hemmagjord chili som vi doppade dem i. Mmmmm fruktansvärt gott.
Tillbaka i civilisationen så var det dags för en avslutnings öl. Vi slängde in väskorna på hotellet och begav oss till en pub i byn och avnjöt en riktigt god och välförtjänt öl.
Vid middagen så samlades alla bärarna, guiderna och vi för att avsluta tillsamman och tacka varandra för en god tur. Jag som ansvarig fick äran att hålla ett kort tacktal till alla och även äran att dela ut dricksen till alla.
Kvällen avslutades med att vi alla delade på en god tårta, gruppfoto och sen en tidig säng.
Tankarna i sängen var bara tacksamhet för att ha fått var här och uppleva detta. Jag trivdes som handen i handsken bland bergen och vill verkligen återvända.
Folket, kulturen och utmaningen.
